Vad tycker jag är bra konsthantverk…?

Hon som stickade under hela sin Asien resa och kommunicerade med människor hon mötte fast de inte talade samma språk. Att man möts genom att se och beröras av ett hantverk som båda kan förstå. Konsthantverk har ett universellt språk och skapar kontakt.

Celia Pym reste genom Japan 2001 och stickade varje dag. När hon kom till nya platser måste hon söka och köpa mer ullgarn. Stickningen blev som en resedagbok.

Blir lite förvånad över att jag oftast berörs mer av det textila uttrycket än av lergrejer. Försökte förklara för en av mina flickor när vi samtalade. Stämningen när jag stickar ett par vantar eller sockar möter jag annars sällan. Avkopplad och ”mycket tid” – en vante till någon jag tycker om, inget jäkt eller något som ska säljas.

Alltså, jag gillar min lera och mina bildgrejer hur mycket som helst men det är lite för mycket stress just nu.






2 kommentarer:

Camilla Engman sa...

Vad fint, jag har aldrig reflekterat över det. En bra ide för att få kontakt.
Kanske är textil lättare att ta till sej för att vi lever med det, tidigare och närmare.

Marie-Louise Sundqvist sa...

Ja, det är nåt speciellt med det textila, det omsorgsfulla känns så tydligt och det är väl det jag gillar.
Och att det är något som alla kan anknyta och ha en realtion till. Det sätter igång minnet...